När du är nere och ledsen. När dina tårar rinner och du vill att någon ska ta bort smärtan du känner. När den enda som kan trösta dig och torka dina tårar, också är den personen som gett dig smärtan från första början och den person du är sårad av.
Det är då du ensam får torka dina tårar, titta på dig själv och le för omvärlden.
När jag ser en bild på dig hugger det till i hjärtat av hat och det blir svårt att andas. Av någon anledning gör det bara mer och mer ont ju längre tiden går. Kanske är det för att mina frågor aldrig kommer bli besvarade, kanske är det för att jag envisas att plåga mig själv, kanske är det för att min tillit totalt är borta, kanske är det för att jag inte kan släppa det? men kommer jag någonsin kunna det? Skulle inte tro det. Om det bara på något sätt gick att spola tillbaka tiden. Göra om och göra det rätt. Men skulle det ha blivit annorlunda då?
Ibland känner jag att det är försent. Det är förstört, jag är för förstörd. Men jag kämpar och hoppas att jag en dag kan släppa hatet och smärtan.
Jag vill skriva något. Jag vill skriva ner alla mina tankar och frågor. Alla mina funderingar vill jag skriva av mig på det här inlägget. Men jag får inte fram någonting. Jag vet varken ut eller in just nu och jag mår illa av att fundera och oroa mig. De vet inte riktigt. Ingen vet egentligen. Men jag vet eller jag borde iaf veta och jag gör det innerst inne. Därför lämnar jag den här skiten eller iaf försöker och följer vad jag själv tror på. Jag vet att jag borde sova för längesen, men som vanligt är jag uppe alldeles för sent och funderar alldeles för mycket för mitt eget bästa. Natten är till för alla mindre bra tankar. Ingen förstår säkert ett skit av vad jag skriver, men de är lika bra det för jag förstår knappt själv vad jag tänker. Jag försöker få ner mina tankar på nåt sätt, men det enda sättet att bli av med alla frågor och funderingar är att ställa frågorna högt. Men när jag behöver är jag sämst på att prata. Jag pratar när man inte behöver prata och är tyst när jag behöver prata. Det finns lögner överallt, alla lever med lögner, tyvärr. Det finns saker som man aldrig berättar för någon. Men alla djupa lögner som sårar och skadar personer brukar alltid komma fram. Man måste lära sig att lita på människor. Jag har väldigt svårt för det. Därför mår jag illa av att tänka på om en lögn skulle komma fram, och jag har valt att svälja den lögnen. Då kommer jag aldrig kunna se in någons ögon och tro på det den personen säger. Jag ger hela mig själv åt det här och krossas det, då finns det ingen tro kvar för andra människor. Då kommer jag aldrig kunna lita och tro på mig själv igen.
2009-09-21 @ 05:48:02 (ett inlägg skriven av mig ur min tidigare blogg)
Och det har jag inte heller längre. Jag kommer aldrig kunna lita fullt ut på någon person.
Det är ingen bra kväll ikväll och det är inte någon bra månad. Vissa stunder är alla minnen för mycket och jag vill bara vara ensam. Oktober månad kommer aldrig vara en månad jag kommer minnas med glädje. Så mycket blev förstört, så mycket kunde ha hänt. Något skulle ha hänt i slutet av den här månaden och det gör fortfarande för ont att tänka på det. Om det bara gick att radera minnen, så mycket lättare saker skulle bli.
Vissa stunder har jag lust att börja om på nytt och glömma. Men jag påminner mig själv om att det inte kommer att gå. Man kan inte rymma ifrån något.
Nu kan jag inte hålla tyst längre. När man kollar runt och ser folks åsikter och tankar. Vad folk skriver. Blir jag lite smått irriterad. Jag vet att alla har rätt till sin egen åsikt, och det har även jag.
Jag kan inte säga att jag superinsatt i politik och har följt allting. Men det jag vet räcker för att jag ska kunna ha en stark åsikt.
Jag hade inte ens tänkt att nämna något om valet, men jag måste få skriva ner mina åsikter.
Folk som röstar rött vill enligt mig tvinga alla andra att ha det lika dåligt som dom. Varför ska man straffa folk som jobbar hårt för sig, pluggar och tjänar bra med pengar? Dom som har det gott ställt har jobbat hårt för det också. Självklart kan man födas med täta fickor, men det är fortfarande inte okej att folk ska behöva ge bort halva sina löner bara för att man tjänar bra.
Att folk ska kunna leva på bidrag på grund av att dom är för lata för att skaffa sig ett jobb eller en utbildning är helt sjukt?
jag vill inte att mina pengar ska gå till lata människor som sitter hemma och lever på bidrag!
Visst kan det vara så att många faktiskt inte lyckas hitta ett jobb, vilken himlans tur då att alliansen vill införa bättre jobbmöjligheter......eller hur? För kom igen, hur bra tror ni att folk mår av att sitta hemma och leva på bidrag?
Jag kan själv säga att jag skulle inte må särskilt bra av det. Folk måste få känna att dom bidrar med något. Dessutom är det väl andå dom personer med låg inkomst som tjänar mest på att ha sänkta skatter!
Att man röstar för att man ska ta in mindre invandrare har ingenting med att man skulle vara rasist att göra. Utan jag tycker bara att vi ska ta hand om dom folk vi redan har. Eftersom vi inte ens har bostad och jobb till dom vi har är det väl dumt att ta in 400 000 invandrare till? För det är nämligen det Socialdemokraterna vill. Tror ni att det kommer gynna Sverige mer? tror ni att det kommer bli bättre jobbmöjligheter då? Nej utan då kommer det bara finnas ännu fler personer som är arbetslösa och behöver leva på bidrag.
Jag tror att många personer är så envisa och ingrodda på hur det var förut och vägrar inse att det varken gynnar Sverige eller någon annan på att ha ett samhälle där människor inte ska behöva arbeta för sin inkomst. Tänk ett steg längre!
Jag vet att många nära och kära har en motsatt åsikt och det respekterar jag. Men det här är mina åsikter och dom står jag för. Jag tänker inte plugga, slita och jobba för att sen ge bort halva min lön till personer som är för lata för att arbeta eller skaffa sig en utbildning.
Uppdate: Jag får en massa kommentarer om SD....om att jag skulle ha blandat ihop SD och S. Nej det har jag inte! Det är ni som inte läser ordentligt. Mina tankar om Sverigedemokraterna finns inte med i mitt inlägg och jag tänker inte dela med mig av mina åsikter om dom här i bloggen heller.
Kambodja.....är ett av världens fattigaste land som lever av konsekvenser av ett vidrigt inbördeskrig. För två år sedan åkte jag på semester till Kambodja i två veckor. Jag älskade landet. Jag blev chokad över vänligheten man möttes av, alla var så otroligt vänliga, glada och tacksamma för det lilla dom hade. Fanns inget ont i dom människorna.
Jag har alltid velat bli fadder, tycker alla borde bli det. Det kostar ynka 200kr/månaden. Så nu har jag skickat iväg en ansökan om att bli fadder till ett barn i Kambodja. Det känns riktigt bra. Om ungefär en- till två veckor kommer jag få hem ett formulär om barnets ålder, familj, bakgrund och en bild på mitt fadderbarn. Känns så himla bra att veta att man hjälper någon som verkligen behöver och förtjänar det.
Okej jag gick in på Kenzas blogg och läste som jag dagligen gör. Men nu blev jag irriterad. Vad är det för fel på människor? kan vi inte tänka ett eller två steg längre?
kenza hade lagt upp ett videoklipp från den vackra delfinshowen dom har i kolmårdens djurpark. Som dom flesta vet så gick jag på Himmelstalunds naturbruksgymasie där jag läste till Djurvårdare i djurpark. Kan låta nördigt, men tro mig det var en underbar och speciell utbildning.
Det som gjorde mig arg är att folk påstod att delfinerna och andra djur misshandlas och far illa i djurparker, och klippet togs därför bort.
Tror ni allvarligt talat att folk som älskar djur, jobbar med det för en minimilön och på fritiden skulle främja djurmisshandel? tror ni att nordens främsta veterinärer jobbar i kolmårdens djurpark för att vara med på misshandeln av djuren? Hur många djurarter tror ni inte skulle varit helt utdöda om det inte hade varit för djurparker och naturreservat?
För som ni vet är kolmårdens främsta uppgift att forska, utbilda, skydda och bevara våra djur. Utan våra djurparker skulle inte djuren ni idag åker för att kolla på ens existera....en djurpark är inte till för att vi ska låsa in djuren, plåga dom och tvinga dom att göra saker dom inte vill göra. Utan för att vi ska kunna hjälpa dom att finnas kvar genom forskningar. Anledningen till att djurparker väljer att visa upp djuren är för att människor ska få en chans att se och lära sig, och kanske börja tänka till och bry sig mer om miljön och naturen.
Själv har jag fått äran och kunskapen om det här och sett med mina egna ögon vilket fantastiskt arbete dom lägger ner för att rädda så många djurarter det bara går. Varenda minut dör massvis med djurarter ut, så ni borde vara tacksamma över att djurparker finns, annars hade vi inte kommit så långt och kunnat rädda så mycket som vi kan göra idag.
Jag kan lova er att om djuren på något sätt skulle må dåligt så skulle ni märka det. För inga djur hoppar runt och gör konster om dom är sjuka. Dessutom jobbar dom alltid med positiv träning på djuren, vilket betyder att inga straff förekommer. Utan när djuren gör något bra belönas dom, de tycker det är roligt och gör samma sak igen.
Så innan ni skriver något så dumt som att djuren plågas i djurparker så ta reda på fakta. Tydligen vet inte ens folk var en djurpark är för något.
Sibirisk Tiger är troligtvis den djurart som är mest akut hotad. Idag finns det 400 sibiriska tigrar kvar i världen och av dom finns 80% i djurreservat. kolmården är en av många djurparker som skyddar denna tiger. Ni som säger att djuren skulle plågas i djurparker, borde skämmas ögonen ur er.
Okej det här kan låta jäkligt konstigt för vissa. Men vet ni hur mycket jag ser fram emot att bli äldre?
Jag ser fram emot att få se in i samma ansikte varenda dag och kväll, jag ser fram emot lugna hemmakvällar framför utekvällar, jag ser fram emot att köpa bil, hus och hund. Jag ser fram emot att hitta dom första grå håren tillsammans med sin livskamrat. Jag ser fram emot att bli rynkig för att man har solat för mycket, och framförallt ser jag fram emot att få uppfostra våra barn och stå framför altaret tillsammans. Dom två lyckligaste stunderna i ens liv som man får dela med den person man älskar mest av allt.
För vet ni vad? att bli rynkig och få grå hårstrån är vackert. I mina ögon visar bara rynkor att man levt sitt liv till fullo och i lycka.
Jag trodde aldrig någonsin att mina händer skulle skriva det här. Men tydligen så utvecklar man sig snabbare än man tror. Jag är faktiskt snart 22 år, så det är kanske inte så konstigt ändå att min blick fastnar vid små krypande barn. Jag tittar och ler och längtar mig till vansinne tills jag en dag får ett eget litet krypande barn. Att jag sitter och tittar och gråter åt tv-programmet Teen Mom gör ju saken ännu värre. Hade aldrig trott det för ett år sedan haha.
Sådär nu får ni tycka att jag är konstig, tråkig och börjar bli gammal. Men att vara 20 år resten av livet är ingenting för mig....tack och lov för det. För något sorgligare finns inte.
En person som ständigt är glad, ständigt har ett leende på läpparna, som hjälper till och vill göra alla nöjda och glada. En person som bara vill vara omtyckt och inte komma imellan.
En sådan person som det borde gå bra för, en person som enligt alla mönster borde vara omtyckt. Men också en person som tydligen kommer imellan, en person som trots alla försök lyckas göra fel. Som personer kommer till med skitsnack fast man inte vill höra. Får höra rykten som man inte bryr sig om. En person som vill ha sina nära och kära, vänner och pojkvän nära sig själv utan problem och dramatik. Hur kan en sådan person lyckas dra på sig så mycket problematik och ovänner!?
En person som vill göra alla nöjda och glada får problem. En sån person får ovänner, får höra skitsnack och välja sidor. Man är för snäll. För att komma någonstans här i världen ska man vara elak, självisk och inte bry sig om andras känslor. Men allvarligt så struntar jag i det, hellre har jag ovänner, får välja sidor och får avstå från saker. För det sista jag tänker bli här i världen är en självisk feg människa som bara tänker på sig själv, hur bra det än går för dem i framtiden.
Jag har bott hemifrån sen jag var 16 år. Jag har bott i Norrköping. Jag har bott i Malmö. Själv har jag rest till andra sidan jorden. Jag har skaffat vänner, har mist vänner. Jag har gjort en massa saker. Men det finns bara ett ställe i hela världen jag längtar tillbaks till, stället där jag är uppvuxen. Mitt hem. Där jag vet att jag kan vara Therese i alla dess former, precis så som jag är. Min önskan idag är att vara liten igen och kunna springa runt barfota på gräsmattan och skratta.
Dom säger att tiden läker alla sår. Men det finns sår som aldrig läker, som alltid kommer finnas kvar. Som i stunder som detta börjar blöda igen. Alla förbannade minnen som kommer tillbaka. Jag blir tokig. Vill bara släppa allt och läka såren och gå vidare. Men det verkar totalt omöjligt.
Det absolut sjuka är att man i dessa stunder verkar vilja plåga sig själv också med att läsa och slita upp gammalt skit. Varför!? är det för att man vill känna smärtan igen, helt allvarligt så förstörde den perioden i mitt liv en del av mig. Den barnsliga, glada och lite naiva Therese som jag var, är idag en helt annan person. Självklart har jag kvar mycket av det. Men när jag ser tillbaka så har jag förändras totalt efter det. Fast kanske är det positivt? Jag är mer försiktigt och inte lika naiv.
Ibland kan jag faktiskt fundera på om det var värt det, för helt allvarligt när jag mådde som värst klarade jag inte av att ta mig upp ur sängen, sova, äta eller ens duscha. Jag tror ingen riktigt förstår hur sjukt ont det gjorde.
Självklart är det här inget jag tänker på dagligen men i vissa stunder kommer det tillbaka, speciellt just nu. Man tänker hur man i hela friden klarade av det och hur man kunde göra sig själv så jäkla illa. Alla lögner och svek som i slutändan fick mig själv att tro att det var mig det var fel på. Att jag inbillade mig allting.
Men kommer dom tankarna så blundar jag och andas och tänker på dagen som är nu. Och inser att det var värt allting. Jag kan inte bli lyckligare än såhär. Det man inte dör av härdar och det är verkligen sant. För det har gjort mig starkare.
Så det finns sår som aldrig läker. Men man kan besluta sig för att lära sig leva med dom.
På sista tiden har jag varit lite orolig och rastlös, eller egentligen har jag varit det sen jag kom hem från min resa från Nya Zeeland och USA. Jag kom aldrig riktigt tillbaka. Innan jag åkte jobbade jag hur mycket som helst, jag jobbade, åt och sov. Så såg mitt liv ungefär ut.
Efter allt som har hänt har jag börjat sett saker med nya ögon och jag ser nu vad som är viktigt att lägga energi på och även på vilka. Tycker det är tråkigt med personer som vänder kappan efter vinden och inte kan stå för vilka dom är. Personer som ändrar personlighet efter vilka dom umgås med har jag allt för mycket erfarenhet av och klarar mig utan. Jag vill inte att mitt liv ska vara en tävling, jag vet att många ser allt dom gör som en tävling. Men det drar ner mig till en person jag inte är.Jag är glad, sprallig, pratar för mycket, försöker hjälpa alla runt omkring mig, kanske lite godtrogen och lite naiv. En sån person är jag och inte en tävlingslysten person som vänder ryggen mot någon som i en period visar sina svagheter som folk verkar tycka att jag gjorde. Det visar bara på att man är mänsklig.
Jag känner att det måste hända något annat, jag längtar efter något nytt. Jag tror att de flesta har märkt det. Min familj och mina vänner. Jag vill göra något där man uppskattas för den person man är. Våren är här och snart är det dags för semester, efter den får vi se vad som händer men jag hoppas att det blir det jag vill mest just nu.
Annars känner jag mig lycklig, lyckligare än på länge och det är skönt :)
På Nya Zeeland! Underbar resa och ett underbart land.
För 1 år, 7 månader och 19 dagar sedan gick jag till en lektion helt ovetandes om att jag den dagen skulle möta den person som skulle komma att betyda allt för mig. Redan då kändes det som att vi hade känt varandra hela livet. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Om jag inte trodde på kärlek vid första ögonkastet då så gör jag det nu. De sjuka är hur man kan tycka om en person mer och mer för varje dag som går och ibland blir jag nästan rädd för hur mycket jag älskar dig. Att försöka nämna sin kärlek i ord är otroligt svårt, det finns faktiskt inga ord som gör det rättvist och det gör mig så frustrerad, för jag vill skriva hur det känns när du tittar på mig, jag vill skriva hur det känns när jag vaknar och du ligger där bredvid mig, jag vill skriva hur mycket jag älskar när du varenda eviga natt måste bädda sängen en timme innan vi ska sova, jag vill skriva hur det känns när du retar mig, när du skrattar, hur du bara kan titta på mig och läsa mig som en bok. Men det går inte.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig och att planera vår framtid tillsammans gör mig så otroligt lycklig. För det ska vara vi. GRATTIS på födelsedagen Daniel Lindbom <3 jag älskar dig!
Allt som står här betyder sjukt mycket för mig och att läsa det river egentligen upp gamla sår. Men jag kunde inte låta bli att lägga upp det igen och dela med mig. Att läsa min gamla deprimerande blogg är både jobbigt men ändå bra. Jag inser verkligen hur vansinnigt dåligt jag mådde under den tiden, och känner efter nu och inser hur glad och lycklig jag är.
Det finns människor som står en riktigt nära......inte många men några få! Min bror är en av dom och faktiskt den person som jag litar allra mest på.
Många kanske tycker att det är konstigt att vi står varandra så nära som vi gör. Att vi kan prata om det mesta och umgås på ett sätt som kanske inte andra syskon gör. Jag vet att det jag berättar stannar och jag skulle aldrig dömas.
På ett oförklarigt sätt förstår vi varandra. Vi är olika men ändå så lika att vi tänker på samma sätt. Av alla korkade saker jag gjort. Av alla misstag man gjort genom sina år så är han nog den enda som verkligen vet ALLT.
Vissa saker vågar man bara berätta för den man litar extra mycket på.
För att komma till min älskade brors blogg KLICKA HÄR! (det där var allstå en pik på att du ska länka mig också Mathias)
Så mina vänner.....vem är det ni litar på mest av alla?
För ungefär en månad sedan köpte jag ett träningskort för ett år framöver för en del tusenlappar som vissa av er kanske minns. Jag tränade två gånger.....mycket bra jobbat! MEN jag ska fortsätta nu.
För som ni vet tog jag en bloggpaus och det var inte bara "för att" utan jag tog en paus från hela livet ett tag. Från jobb, träning, vänner, familj.....ja från nästan allt. Då jag behövde tid för att tänka igenom ett stort beslut som skulle ha förändrat mitt och även andras liv. Vad tänker jag inte skriva här i bloggen. Men nu mår jag lite bättre och jag börjar sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten. Jag jobbar fortfarande inte, och jag träffar fortfarande knappt några vänner. Men bloggen mår nu bättre....och viktigaste av allt, JAG mår bättre.
Idag är det en ny månad...April är på intåg och jag har bestämt att idag ska jag ta upp träningen igen. Nu kör vi resten av tiden och blir slimma och snygga till sommaren.
Jag är en tjej på 22 år som bloggar om mig själv och min vardag. Jag är pratglad, energisk och ser positivt genom allt.
Här i min blogg ska jag skriva om mig själv och min vardag och jag hoppas att ni vill hänga med mig och få en underhållande läsning.
