|
Oj mina föräldrar! När man nu sitter här och ska skriva om dom som har följt en hela livet, blir det genast så svårt. Dom finns liksom alltid där, och man tar dom nog lite för givet skulle jag tro.
Båda mina föräldrar var väldigt unga när dom fick mig mig. Men om vi ska ta och börja med min kära mamma då. Mamma...vi har skrikit på varandra, vi har sagt dumma saker, vi har slutat pratat med varandra i tre månader, men vilken tonåring bråkar inte med sina föräldrar? speciellt med mamma sin.
På den tiden kunde jag inte vänta tills jag skulle få flytta hemifrån och slippa äcklig mammamat, slippa höra tjat och gnäll och slippa behöva passa tider.
Men när jag väl bodde själv var det mamma jag ringde till, och ringer fortfarande till om saker som bara en mamma kan hjälpa en med. Hon finnns alltid där, hur mycket man än bråkar!
Hur lite jag än vill erkänna det själv, så tänker jag vara ärlig och skriva att vi är otroligt lika varandra. Därmed alla våra bråk.
Idag när jag blivit äldre så kan jag inget annat än beundra min mamma. Att vara ensamstående mamma till tre ungar vid 25 års ålder kan fan mig inte varit lätt. Jag beundrar att hon är så vansinnigt starkt, är stolt och inte låter sig tryckas ner i första taget. Impulsiv och sprider glädje omkring sig.
Jag vet att hon inte alltid har haft det så lätt, och jag vet att vi inte alltid gjorde det lättare för henne precis.
Det var nog tur att Kenneth vandrade in i våra liv med lugnet och tryggheten själv. Annars vet man aldrig vad som hade hänt. För den här kvinnan har ett temperament ni aldrig tidigare skådat. Det närmaste jag kan komma till att ha en idol är fan mig Kenneth. Han är helt underbar och jag är så tacksam att vi har honom i våra liv. Att jag fick växa upp i Mårtsbo och att han alltid finns där, ställer upp på allting och skulle göra vad som helst för oss.
Trots att mamma kan ha ett förjävla humör och ibland vill jag bara strypa henne, så älskar jag henne oerhört mycket. Jag är stolt över att henne som mamma och är stolt över att kunna ha en sån bra relation som jag har med min mamma. Och det hoppas jag att hon vet om!
Mamma och jag
Jag och Kenneth en midsommmarafton
Min kära pappa då. I pappa finns det inget ont. Han skulle kunna gå genom eld och vatten för oss, och det vet jag om. Jag vet att han önskar att han kunde ha gett oss så mycket mer. Men det önskar inte jag. För jag vill ha honom precis sådan som han är. Jag vet att mycket har gått snett i livet för dig och du har haft fruktansvärd otur. Men jag beundrar dig för att du kämpar på och fortfarande är ditt snälla underbara jag.
Du av någon förtjänar tur i livet och lycka. Mycket av min dos av extrem stolthet kommer nog från dig, vilket är både en bra och dålig egenskap. Stolt ska man vara, men inte för stolt.
Du är och förblir min pappa som jag älskar oerhört mycket vad du än gör. Du har gett oss så mycket mer än du tror och jag hoppas du förstår det.
Jag kommer ihåg hur du och jag skulle gå till affären, jag babblade på som vanligt om konstiga saker och du försökte svara så gott det gick. Jag ser hur du böjer dig fram och börjar plocka upp glas.
Jag frågade vad du gjorde och tyckte det var väldigt onödigt. Du tittar upp och säger "om inte jag gör det, kommer ingen annan göra det heller, och ett djur kanske kommer till skada"
Det är du som hjälper gamla damer som har halkat, det är du som alltid reser dig upp för äldre på bussen. Det är du som tar upp en liten skadad fågelunge och går hem med den. Det är sån du är! och det är fantastiskt att se. Du har så mycket kärlek inom dig och det syns i dina ögon!
Jag minns hur vi alltid tittade på komediserier tillsammans. Jag förstod aldrig skämten.....så jag tittade upp för att se om du skrattade. Om du skrattade så skrattade jag också.
Ibland vill jag bara vara liten igen, titta på en film med dig och äta dina goda revbensspjäll.
Jag och pappa förra julaftonen
Oj det finns sååå mycket mer att berätta! Mina föräldrar är bäst.
|
